Extreme Home Makeover

Jag ska börja med att säga att jag tycker om att se Extreme Home Makeover därför att det är ett väldigt uppbyggligt och inspirerande program. Det går dessutom ut på att hjälpa folk. Ofta är de nödställda familjer som är en stor inspiration.

Men jag tycker mig se att folk i Sverige ogillar programmet? Och visst, vad händer med barnen när de växer upp och inte vill ha ett morrande djungelrum längre, och visst det är fullt av reklam (men det måste ju finansieras!). Sen så medger jag att programledarna kan vara lite flamsiga ibland.

Jag undrar om det verkligen kan vara endast är därför det ogillas? Ju mer jag funderar på det så ville jag skriva om det. Det blir mest en massa lösa trådar, känner er fria att diskutera i kommentarerna.

1. Kan det bero på amerikaner gillar att hylla hjältar, folk som härdar igenom svåra situationer, folk som gör mycket bra saker hyllas (som ikväll, en familj med 13 barn varav flera adoptivbarn från Haiti och USAs slumm och maken är mannen och fru som är tvungen att vara hemma pga sjukdom). Är det den ökända jantelagen som hindrar oss från att se folk som utför heroiska gärningar?

2. I nästan alla program så betonas familjen på ett eller annat sätt, visst gillar vi att betona våra närmsta här i Sverige men att hylla kärnfamiljen det är inte på mode hos oss

3. Är det att vi är uppvuxna med att staten ska förse oss med allting? Mot att vi skattar givetvis. Kanske, men vi har ändå starkt förtroende för frivillig organisationer. Men att nån följer att göra för någon kan ses som lite udda i Sverige. När jag varit ute med pannkakskyrka så blir folk alltid lika förvånade att man delar ut gratis pannkakor en fredagkväll, men glada blir folk :)

4. Beror det på cynism? Att vi inte är så förgiftade av ett cyniskt tankesätt att antar att allt är uppgjort och egentligen inte så fantastiskt som allt verkar?

5. Är det för att programmet faktiskt spränger gränser och inte gör det som görs för någon annan halvhjärtat utan totalt över all förväntat och ofta mer än så. Här kanske dock det finns en berättigad kritik, att det hyllar en överdriven slösaktig materialism. Men samtidigt, jag har sett få program som dessutom tar upp så många värderingsfrågor som detta. Dessutom om TV-bolaget som har resurser ger allt det är det slöseri, kan vara man slösaktig i givande?

6. Finner vi det hotfullt på något vis med att hela samhällen kommer samman? Inget hålla sig i sin fyrkant på tunnelbanan här inte.

7. Är det vinnarattityden vi stör oss på? "You CAN do it you WANT to!", "Dreams CAN come true". Här har vi återigen jantelagen som spökar för oss. Min och många erfarenhet är att amerikaner har just en sådan vinnarattityd. Visst ska man vara realist i grunden. Men jag tror ändå vi skulle må mycket bra av få mer av sådan attityd. Det ligger mycket i det, sök på Jonas Helgesson. Han föddes med en CP-skada och fick reda på att han aldrig skulle kunna gå. Idag så kör han bil, golfar, åker land och rike runt och föreläser, han är gift och så vidare. Detta på grund att bestämde sig för att kämpa och våga drömma.

8. Eller är det något så simplet som avundsjuka som Lena föreslog?

Jag hoppas inte detta har varit alltför tankspritt :P
Glid i frid!