Jag gör det med följande låt.
When it's all been said and done
There is just one thing that matters
Did I do my best to live for truth?
Did I live my life for you?
Det är verkligen en låt som manar till självransakan och bekännelse.
Lever jag i kärlek och sanning i det jag gör?
Sas förmaning helt och hållet i kärlek?
När man talar inför folk, är man helt och hållet ödmjuk?
När man vägleder och samtalar med folk, gör jag det helt av tjänande?
Svaret på detta i slutändan nej.
Helt helhjärtat kärleksfull och sann är man nog aldrig.
Bo Giertz skriver i stengrunden om hur oavsett hur god och kristuslik man blir så finns det som en förhårdnad stengrund kvar i hjärtat.
Lyckligtvis stannar det inte där.
Låten fortsätter med:
Lord, your mercy is so great
That you look beyond our weakness
That you found purest gold in miry clay
Turning sinners into saints
Nåden är ändå större än stengrunden i hjärtat.
Och tack vare den nåden så kan man instämma i låtens sista strof:
You're my life when life is gone
Det är i slutändan därför man engagerar sig.
Att man själv fått evigt liv blir utgångspunkten för allt tjänande.
Ett tjänande man får utföra trots stengrunden i hjärtat.
