Bokrecension - Gud, den underbare

Jag tänkte faktiskt ta och börja med att recensera böcker här på min blogg.
Först ut är "Gud, den underbare" av Carl-Olof Rosenius.
Rosenius var en de största ledarna för väckelsen på 1800-talet. Han kom att bli en av grundarna till Evangeliska Fosterlands Stiftelsen (EFS) som är en väckelserörelse inom svenska kyrkan.

Nu nyligen har det kommit ut en nyutgåva av hans betraktelser. Jag har införskaffat och läst den första i serien som sagt heter Gud, den underbare. Det är även rubriken på samtliga kapitel, som dock har olika underrubriker. Alltså, Gud, den underbare:
* har skapat oss
* vill ensam vara vår Gud
* hjälper i all nöd
* tröstar i alla bekymmer
* ger oss dagligt bröd
* har uppmanat oss att be
* har lovat oss bönhörelse
* är värd all vår lovsång

Som den väckelseledare han var så vill Rosenius peka på Jesus och den nåd som han ger. Eller som det står på baksidan "Genom hela undervisningen går en evangelisk ton av trovisshet". Den är skriven väldigt enkel och "to the point". Det som sägs är bibelförankrat. Även om den är grundläggande är den ändå uppbyggande att läsa. Man kan aldrig nog påmina sig om att man inte blir frälst genom gärningar utan genom tro!

Rosenius passar dessutom på att vara utmanande. Låt oss ta exemplet med de hinder som komma i vägen för bön.
1. Först nämner han frestelsen att skjuta upp bönen. Det är anmärktningsvärt, vi kan lätt tro att det är något som endast gäller oss upptagna 2000-tals människor. Men tydligen var människorna på 1800-talet lika benägna att falla i den fällan. Känner man sig inte upplagd för att be, så blir det inte bättre, om man väntar. Att detta är en lika stor frestelse då som nu är helt enkelt att det finns någon som vill hindra oss att be.
2. Det andra är att vi frestas att tvivla på Gud. Här påminer Rosenius oss om löftet från Jesus att vara med oss alla dagar intill tidens slut. Detta är ett löfte vi kan slänga i ansiktet på Satan när han försöker så tvivel.
3. För det tredje nämner Rosenius att vi frestas att se på vår ovärdighet. Här påminer Rosenius om nåden. Vi får be till Gud och tillhöra honom trots vår ovärdighet. Detta på grund av vad Jesus gjort på korset.

En annan utmanande del är Rosenius skriver om att Gud är värd all vår lovsång. Han skriver att vi är allt för otacksamma. Hur sant är inte det! Störst av allt är jag fått evigt liv, inte för att jag förtjänar det utan på grund av vad Gud gjort. Men ändå missar jag att tacka för det varje dag. Hur otacksamt är inte det! Otacksamheten torkar ut livet och förhoppningsvis leder till det till att man börjar ändra sig. Tacksamheten ska visa sig i ett förnöjt hjärta, tacksamhet i bönen, tacksamhet i våra gärningar.

Alltså är det verkligen en klok och uppbygglig bok. Det finns dock innehåll jag inte helt håller med om. Till exempel skriver Rosenius att allt ont som händer en kristen är till dennes uppbyggelse och fostran. Jag anser däremot att i en fallen värld finns det meningslös ondska som även drabbar kristna eftersom de är en del av världen. Men Gud kan vända detta onda till något så att det ändå blir till fostran, och som Rosenius citerar från biblen "för den som tror samverkar allt till det bästa" Rosenius säger i samband med detta att vi inte ska klaga när vi möter lidande. Nu tror jag att Gud vill vi ska ta vår klagan till honom, han ser iaf att vi har klagan inom oss. Det som däremot jag håller med om är man ska inte stirra sig blind på lidande och gå ner sig i det.

Mitt slutliga betyg: 4/5

"Underliga är Herrens vägar
men nåd och storhet präglar dem.
Med människor han sällskap plägar
liksom en fader i sitt hem.
Fast fallna, syndiga, förtappta,
han dock dem älskar, mild och god,
till barn är de från början skapta,
till barn han köpt dem med sitt blod."